När Kerstin blev allergisk och några selfies
I går talade de om pollenallergi på Gomorron Sverige. De sa bl.a. att man kunde vaccinera sig mot allergi, men att det var väldigt jobbigt, för man fick ta sprutor varje månad i upp till tre år. Då kom jag att tänka på hur det var, när Kerstin var allergisk. Jag ska berätta.
När Kerstin och jag gick på läroverket i Landskrona 40-talet brukade vi cykla till Aspan. Svalövsbussen passade bättre i tid än Hälsnigborgsbussen ,som gick uppe på stora vägen.
Alltnog. Om vädret inte var allt för besvärligt, cyklade vi alltså. Vi hade aldrig sällskap. Jag cyklade i god tid. Kerstin däremot var alltid sen och fick cykla, så att hon tappade andan. När hon kom fram, stod bussen ofta och väntade på henne. Lillasyster hade sagt:
- Vänta på Kerstin!
Och då gjorde den snälle chauffören det.
Jag tror att det var så, som hon fick sin astma. I alla fall fick hon allt svårare att andas.
Det var sommar . Vi hade lov och var utkommenderade på ett mycket tråkigt arbete. Vi skulle plocka vinbär – små eländiga. Mamma, mormor Kerstin och jag plockade. Då började Kerstin få andnöd. Hon fick gå in. Mamma la henne på sängen. För att hon skulle ligga skönare, la mamma en kudde under hennes huvud. Hon blev inte bättre. Hon kunde inte andas, när hon låg. Hon måste sitta upp. Så sjönk hon ihop över ett bord . För att det skulle vara bekvämare hämtade mamma en ny kudde, som hon fick luta sig emot. Det blev bara värre och värre. Till sist fick vi ringa efter doktor. Jag tror, att det var mitt i natten. Han gav henne någon spruta eller var det kanske bara medicin. I alla fall kvicknade hon till, men tydligt var att hon måste få hjälp med sin astma.
Kerstin fick gå till doktor Bergman, som hade praktik i Landskrona. Jag tror det var han, som varit hemma hos oss. Han var specialist på sjukdomar, som hade med andningen att göra. Kerstin fick remiss till Lund, och där kollade de upp vad hon inte tålde. De satte 48 sprutor i prydliga rader på hela hennes rygg. En del av sticken blev röda. De visade vad hon var allergisk mot. Och det var mycket – hönsfjädrar, gåsdun, melon, makrill, choklad, kapock (en sorts vadd, som man fyllde kuddar med), röda vinbär, damm och jag kommer inte ihåg vad mer det var. En del av dessa var hon lite allergisk mot andra mer. De graderades i en skala från ett till tre, där ett var minst och tre mest.
Nu förstod vi varför hon blivit så dålig, när vi plockade vinbär. Hon var allergisk mot vinbär (en etta). Så la hon sig och fick en kudde stoppad med gåsdun under huvudet. Gåsdun hade en tvåa. Kapock-kudden var allra värst, en trea. Undra på att hon blivit så dålig
Kerstin gick till doktor Bergman väldigt ofta. Jag tror det var varje vecka, men kanske var det bara varje månad. Det höll hon på med i flera år, och faktiskt försvann det mest av hennes allergi. Hon fick kanske en behandling, som motsvarar nutidens vaccination. Hon kunde till och med göra en del av sin praktik inför Ulltuna på ett hönseri. Tur för henne att det fanns en så bra och framsynt läkare i Landskrona.
Detta skedde alltså omkring 1945 och därför vill jag visa två kort av Kerstin och mig, som är tagna just 1945.
Nu till något helt annat.
Cecilia virkade en basker, som jag tyckte var väldigt fin. Jag ville gärna virka en jag också. Så var Cecilia i stan och köpte garn, som hon gav mig på Margaretas födelsedag. Ock så började jag virka. Baskern är klar, och när Pajas och jag var ute och gick tog jag några selfies. Visst blev de fina!
