Isolering nu och då
Förra lördagen träffade jag några av mina kära nere vid Bastaskär.
Här sitter tre små troll och äter russin.
Jag hade gömt tre små plastburkar med russin i gräset. Celine satte genast igång att leta.
Malte fick lite hjälp av mamma och farmor. 
Så var det dags för den obligatoriska grupp-bilden. Lite svårt att få alla på plats.
Men nu har det lyckats. Sååå... roligt att få se några av mina kära, om än på avstånd.
Den som spar, han har, bevisar Malte
Så kunde jag cykla hem glad och nöjd trots min isolering.
Men det är faktiskt inte första gången, som jag sätts i karantän.
1936 flyttade vi från Halland till Skåne, när pappa övertog morfars gård Viarps Boställe. Här står Kerstin och jag tillsammans med trotjänaren Göte, som ingick i köpet.
Nu flyttar vi oss två år fram i tiden till hösten 1938. En dag när Kerstin och jag kom hem från skolan var en stor bom placerad över infarten. En skylt talade om att till-träde var förbjudet. Kerstin och jag gick förstås in ändå. Men sen fick vi inte lämna gården på c:a en månad.
Våra kor hade drabbats av en pandemin, som hette "Mul- och klövsjuka". Vid de första fallen hade man skjutit hela besättningar och begravt dem i massgravar. Men sjukdomen spreds ändå. Då blev det bestämt att gårdar, som smittats skulle hållas isolerade.
Våra kor mjölkades fastän de var sjuka, men vi fick inte leverera mjölken till mejeriet, så nu gällde det att ta vara på vad man kunde. På vinden fanns en gammal kärna och några ostformar i trä. Vi gjorde både smör och ost. Särskilt spännande var det att se på, när mamma tillsatte löpe i värmd mjölk. Man rörde runt i massan, och den hälldes i ostformarna, så att vätskan kunde rinna bort. Sen fick osten lagras tills pandemin var över.
Vi fick ju inte gå i skolan . Kanske fick vi uppgifter, som vi skulle göra hemma. Jag minns inte riktigt. Det var vinter, och vi kunde roa oss i snön. I hagen blev drivorna höga. När det blev skare kunde vi åka kälke nedför dem.
Som tur var hade vi radio. På lördagskvälarna var det gammal dansmusik. Då rullade vi undan trasmattorna i köket, och pappa lärde Kerstin och mig att dansa. Kanske var det några barnprogram, och kanske hade Sten Bergman redan då börjat berätta om sina forskningsresor. Annars lyssnade vi mest på väderleken och nyheterna. Man kunde höra Hitler gorma och skrika.
- Han är inte klok den där tysken ,sa pappa.
Våra kor hade drabbats av en pandemin, som hette "Mul- och klövsjuka". Vid de första fallen hade man skjutit hela besättningar och begravt dem i massgravar. Men sjukdomen spreds ändå. Då blev det bestämt att gårdar, som smittats skulle hållas isolerade.
Våra kor mjölkades fastän de var sjuka, men vi fick inte leverera mjölken till mejeriet, så nu gällde det att ta vara på vad man kunde. På vinden fanns en gammal kärna och några ostformar i trä. Vi gjorde både smör och ost. Särskilt spännande var det att se på, när mamma tillsatte löpe i värmd mjölk. Man rörde runt i massan, och den hälldes i ostformarna, så att vätskan kunde rinna bort. Sen fick osten lagras tills pandemin var över.
Vi fick ju inte gå i skolan . Kanske fick vi uppgifter, som vi skulle göra hemma. Jag minns inte riktigt. Det var vinter, och vi kunde roa oss i snön. I hagen blev drivorna höga. När det blev skare kunde vi åka kälke nedför dem.
Som tur var hade vi radio. På lördagskvälarna var det gammal dansmusik. Då rullade vi undan trasmattorna i köket, och pappa lärde Kerstin och mig att dansa. Kanske var det några barnprogram, och kanske hade Sten Bergman redan då börjat berätta om sina forskningsresor. Annars lyssnade vi mest på väderleken och nyheterna. Man kunde höra Hitler gorma och skrika.
- Han är inte klok den där tysken ,sa pappa.
Mormor och morfar bodde på andra sidan bommen. De kunde handla till oss, hämta posten och tidningen.
En del av djuren dog, men de flesta överlevde, om än i sämre skick.
Strax före jul kom ett helt gäng sanerare. Morbror Olgard var med bland dem. Efter saneringen bröts isoleringen. Vilken lättnad!
Det var allt för i dag från Majstina