Skåne-tur (och massor med nostalgi)
Lördagen den 11 juni körde jag och Pajas till Skåne.
Vi startade vid halvtio tiden. Det var vackert väder, och jag njöt av att köra. Jag gillar att köra E-6:an mellan Halmstad och Landskrona. Då kan jag köra fort och ändå njuta av de vackra utsikterna.
Första fina utsikten är vid Lagaoset. Man kan se mynningen och den lilla ön, som Nisse,Håkan och jag i augusti 1958 besökte tillsammans med Lasse, Ollie och Robert och Maj och Sune.
Här fikar vi på den lilla ön.
Nisse står i båten, och Håkan och Robert kastar beundrande blickar.
Utsikten från Hallandsåsen är superb. Närmast åkrar och lite skog och så Skälderviken.
Från Glumslövs-backen ser man ut över Härslövs dalar (eller Hilleshögs backar), den vackraste utsikt man kan se. Och så ser man Sundet och Ven. Detta ser man om man tittar åt höger. Tittar man rakt fram ser man Barsebäck och Kärnkraftverket. Från köksfönstret i Barsebäck hade vi den omvända utsikten och såg billyktorna komma ner för backen för att lite senare uppenbara sig vid Saxån.
Hur många gånger har jag kört denna väg? Först från Halmstad till Skåne för att hälsa på mamma och pappa, sen från Barsebäck till Halmstad och nu från Halmstad till Skåne igen.
Först med min lilla Austin år 1965.............
......och sen med min fina, gula tvåtakts Saab, som jag fick av mamma och pappa år 1967. Lasse, Nisses systerson, som jobbade på Saab hade ordnat ett bra pris, c:a15000kr.
1985 övertog jag pappas amazon. Nu har Anders den, och han vårdar ömt sitt modersarv.
Mer nostalgi. Jag hade laddat upp med en Edvard Persson-CD. En gång när jag passerade Spången köpte jag ett kassettband med just Edvard Persson. Jag spelade upp kasetten i min gamla amazon bl a när jag hämtade barnen från skolan. Calle gillade en av bitarna särskilt. Det var Abbekåsa-gåsen Joakim. Som tack för underhållningen brukade han sjunga för mig. Särskilt förtjust var jag, när han sjöng om "Den kaxiga myran" och "Ditt hjärta kan gå i tusen bitar".
Han är inte dum Edvard Persson!!! Han sjunger om att man inte ska skräpa ner uti naturen och att man ingenting kan ta med sig ,när man dör-. Så sant, så sant! Det första har jag alltid varit medveten om, och det senare förstår jag bättre och bättre ju mer det tar på de återstående dagarna.
Edvard Persson sjöng också "Kalle på Spången". Jag har två minnen, som har med "Kalle på Spången" att göra.
Först detta. Året var 1939 och Edvard Perssons film Kalle på Spången visades på en biograf i Landskona. Då åkte mormor och morfar, mamma och pappa, Kerstin och jag ponnyvagn till Landskrona. Jag tror, att det var Alax mellan skaklarna. Pappa selade av och ställde in honom hos Julius Jönsson, som hade affär och häst-logi strax intill Salutorget. Sen såg vi filmen. Efteråt åkte vi hem. Då hade pappa tänt stearinljusen i de fina vagnslyktorna, som morfar köpt på auktion efter konsul Netz (fint värre!). Under Grötviksåren hade jag lyktorna på vår altan. Nu har Håkan och Anders var sin av dessa lyktor på sina altaner.
Här är en bild på ponnyvagnen 1948
I vagnen sitter jag, Gertrud, Kerstin och en kompis från Halland. Kuskbocken är inte uppfälld. Lamporna tror jag att man kan skymta. Kerstin eller jag brukade köra till Vallåkras järnvägsstation och hämta gäster, när vi skulle ha kalas.
Det andra är från 1986 den 1 mars. Då fyllde Nisse 64 år och jag hade bjudit hela familjen, som då bestod av Nisse och mig, Håkan, Margareta och Philip, Anders, Agneta, Calle och Petter på veckoslutssemester på Spången. Det var ganska dramatiskt i Sverige då, för dagen innan hade Palme blivit mördad.
Slut på naostalgin.
Mitt mål för denna tur var Bjärred, där jag skulle hälsa på Gunnel.Jag var framme vid ½12-tiden. Vi åt lunch, vilade och sen umgicks vi och hade trevligt tillsammnas, ända tills det var tid att gå till sängs.
På förmiddagen på söndagen hjälpte jag Gunnel med att lägga upp fyra par byxor. Det var inte det lättaste, för det var första gången jag skulle sy på en Pfaff. Jag brottades med styng-sort, stynglängd, spolning och framför allt med att trä nålen.
I likhet med den gamla damen i skåne-vitsen utbrast jag flera gånger:
-Blundar du, din enögda djävul?
Brita bjöd oss på den goda lunchen. Passande nog åt vi tomatpaj. Sen körde vi hem till Brita, som bjöd på kaffe och jättegoda kakor hemma hos sig.
Vid lunch-dags åkte vi till Landskrona, för att hämta Brita. Sen åkte vi till Tomaternas hus i Kvisttofta.
Så var det måndag och framåt kvällen var vi bjudna till Cecilia och Stefan i Lund. Vi hade så god tid, att jag föreslog att vi skulle köra en omväg dit över bl a Furulund och Lackalänga. Jag hade skrutit för Gunnel om hur bra jag var på att hitta, och det fick jag bittert ångra. Tre gånger var vi i Furulund, två gånger i Stävie, två gånger i Lackalänga, för att till sist hamna i Borgeby, som varit utgångspunkten. Nu var vi sena och jag tog ett raskt beslut att ta motor vägen till Lund. Sagt och gjort! Gunnel protesterade högljutt, när jag gasade på för att hinna före en långtradare.
-Men nu hittar jag, förklarade jag för Gunnel. Pyttsan! Efter ringleden svängde jag av på andra infarten istället för på tredje,som jag gjort vid första besöket och blev totalt förvirrad. Ingenting stämde. Jag kände inte igen mig och bilarna stod parkerade på fel håll. Jag fick ringa efter Cecilia, som kom och räddade mig. Mitt slälvförtroende fick sig en rejäl smäll! Jag får inte tro, att jag är så himla duktig!
Som plåster på såren blev vi bjudna på god kvällsmat. Stefan (den käre pågen) hade lagat mycket god kötfärssås. Till den fick vi spagetti och sallad och som efterrätt jordgubbar och grädde. Mums!
Ja, det var en trevlig kväll. Konstigt nog hittade jag tillbaka till Bjärred.
Innan vi gick och la oss drack vi portvin med gott tilltugg.
Nästa dag, tisdag och den sista dagen i Bjärred fick jag träffa Peter, Gunnels son, innan jag åkte hem.
Det regnade ganska rejält, när jag körde hem. Det var dålig sikt, och jag la mig min vana trogen efter en långtradare och körde i hans takt.
Jag var hemma redan vid 3-4 tiden nöjd och belåten efter en trevlig lillesemester.
Det var allt för i dag från Majstina
