Tidevarv komma. - Tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.
Jag har fått ett hedersuppdrag av Cecilia. Jag ska ordna linneservetter och linnedukar till hennes bröllop
Det är ingen liten uppgift. Jag har gjort i ordning c:a 25 m linnedukar och manglat, strukit och ibland stärkt över nittio servetter. Sen har jag rullat dem, och så får Cecilia göra det där lilla extra till sist.
Jag blev helt fascinerad av denna enastående textil-skatt, som jag har i min ägo. (Bara 33 stycken sevetter fick jag låna av Monica och 8 av Margit.) Många av servetterna och dukarna är över 100 år gamla och går fortfarande att använda. Och många har fantastiska broderade monogram.
Som till exempel mongrammet ovan. M O - Maria Olsson - min mormor. Hon föddes 1871 och dog 1967. Hon gifte sig med Nils Olsson 1894. Hon var lantbrukarhustru, och en av hennes uppgifter var att mjölka korna, och detta skulle göras två, ibland tre gånger om dagen. Men mamma och moster har berättat, att mormor gillade att mjölka. Då kunde hon få sitta på sin mjölkpall och tänka alldeles i fred.
Detta monogrammet har hon nog broderat i slutet av 1800-talet. Att hon orkade att brodera efter dagens slit och i skenet av en fotogenlampa. Vad tänkte hon på, när hon sydde? Inte kunde hon ana att hennes barnbarns barnbarn skulle använda hennes servett på sitt bröllop 120 år fram i tiden!
Släkten lever vidare tack vare mormor, mamma och mig.
Men Betty Andersson, gift med morfars bror Jöns dog barnlös 1912 av tuberkulos. Då var hon bara 29 år gammal. Jöns och hon fick aldrig några barn. Kanske är jag den enda i hela världen, som vet att hon någonsin har funnits.
Det här monorammet har Carstens farmor Anna Bengtsson sytt. Carsten älskade sin farmor och var ofta hos henne i Stävie, där hon och hans farfar hade en affär. Jag har många handukar och annat, som är så fint broderade av Anna. Allt som är märkt AB ska Adina ärva.
Så länge någon minns en människa, som en gång levat är den människan inte riktigt död. Vad ska vi då göra för att minnet ska leva kvar? Kanske brodera ett vackert monogram eller skapa något annat som kommer att överleva oss.
Jag tänker mig c:a 30 år fram i tiden. Vide är 32 år och Elliot är 31 år. Båda har precis fått var sin liten son. De plockar fram barnservisen, som jag målat och säger:
-Titta här! Detta har pappas farmor målat! Den här servisen fick jag som "dop-present".
Då är jag inte riktigt död. Någon minns mig.
Får jag lämna några blommor - ett par rosor, i din vård
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit
och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dig förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död.
Den är underlig den rosen, min kära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
men då blommar den rätt länge, min kära.
Det var allt för idag från Majstina