Kalle på Spången
I eftermiddags har jag sett en matiné-film, och det är längesen, jag haft så roligt, som jag haft i dag, när jag sett på TV. Jag har sett Kalle på Spången. En verklig nostalgi-tripp.
Först en bild från 1947. Kerstin är nybliven student, och hon håller i tömmarna. Bredvid henne sitter Kerstin från Backagård i Heberg. Jag och Gertrud åker baklänges. Varför denna bild? Jo, jag vill visa vår trogne häst Alax och vilken fin ponnyvagn vi hade.
Och nu flyttar vi oss ännu längre tilllbaka i tiden. Året är 1940 eller kanske 1941. Edvard Persson var alla skåningars favorit. Inne i Landskrona gavs hans senaste film Kalle på Spången.
Vi på Viarp ville gärna se den filmen. Så en eftermiddag spändes Alax för vår fina ponnyvagn. Kuskbocken fälldes upp. Där placerade sig morfar och pappa. Mamma och mormor åkte framlänges i själva vagnen. Kerstin och jag åkte baklänges. Så bar det iväg till Landskrona. Julius Jönsson hade affär nära Salutorget. Inne på gården hade han "gäst-platser" för hästar. Där fick Alax stå. Vi gick till biografen, som låg på Ströget, och så fick vi då njuta av filmen.
I eftermiddags fick jag se filmen igen. Jag var plötsligt bara 10 år och jag satt inte i min TV-stol. Nej. jag satt i en biosalong i Landskrona. Fem personer, som inte längre är i livet, satt vid sidan om mig.
Och så roligt vi hade alla sex! Vi skrattade högt många gånger.
(Och så roligt jag hade idag! Jag skrattade högt i min ensamhet.)
När filmen var slut gick vi och hämtade Alax och ponnyvagnen. Pappa tände stearinljusen i de fina vagnslyktorna. Nu gick färden tillbaka hem till Viarp. Och då gick det undan, för som alla andra hästar hade Alax bråttom, när han skulle hem.
På den tiden gick Kerstin på flickskolan i Landskrona. Mamma gav Kerstin en peng, för hon skulle få köpa en vinyl-platta med Kalle på Spången. När skolan slutat gick hon och köpte skivan. Hon stoppade försiktigt ner den i sin portfölj. När hon kom hem, tog vi fram resegrammofonen, som vi fått av faster Gullan. Nu skulle vi spela skivan. Men ve och fasa! Trots all försiktighet hade skivan spruckit, och varje gång vi spelade den, fick vi leva med det förargliga "jacket".
Vi på Viarp ville gärna se den filmen. Så en eftermiddag spändes Alax för vår fina ponnyvagn. Kuskbocken fälldes upp. Där placerade sig morfar och pappa. Mamma och mormor åkte framlänges i själva vagnen. Kerstin och jag åkte baklänges. Så bar det iväg till Landskrona. Julius Jönsson hade affär nära Salutorget. Inne på gården hade han "gäst-platser" för hästar. Där fick Alax stå. Vi gick till biografen, som låg på Ströget, och så fick vi då njuta av filmen.
I eftermiddags fick jag se filmen igen. Jag var plötsligt bara 10 år och jag satt inte i min TV-stol. Nej. jag satt i en biosalong i Landskrona. Fem personer, som inte längre är i livet, satt vid sidan om mig.
Och så roligt vi hade alla sex! Vi skrattade högt många gånger.
(Och så roligt jag hade idag! Jag skrattade högt i min ensamhet.)
När filmen var slut gick vi och hämtade Alax och ponnyvagnen. Pappa tände stearinljusen i de fina vagnslyktorna. Nu gick färden tillbaka hem till Viarp. Och då gick det undan, för som alla andra hästar hade Alax bråttom, när han skulle hem.
På den tiden gick Kerstin på flickskolan i Landskrona. Mamma gav Kerstin en peng, för hon skulle få köpa en vinyl-platta med Kalle på Spången. När skolan slutat gick hon och köpte skivan. Hon stoppade försiktigt ner den i sin portfölj. När hon kom hem, tog vi fram resegrammofonen, som vi fått av faster Gullan. Nu skulle vi spela skivan. Men ve och fasa! Trots all försiktighet hade skivan spruckit, och varje gång vi spelade den, fick vi leva med det förargliga "jacket".
Det var allt för idag från Edvard och Majstina